Today they released the tickets for Kiss upcoming live show here in Sweden. They are playing at Stockholms stadion 30th of may. The tickets got sold out in less than 20 minutes, but I managed to get me one (!!!).
YES!!!
Finally I'm going to see Kiss live!! I've been a fan since I was a child, but I never managed to get to one of their concerts before.
This is going to be so f*king awesome!!
Now I need to book me a hotelroom or get somewhere to sleep...
And later this year I've got Iron Maiden live here in Gothenburg, Sweden!
Party on Wayne, party on Garth!
╔════════════════════╗
End Of Line Dillinger
╚════════════════════╝
Jag var på väg hem när slaget kom. Jag såg inte personen bakom mig, inte heller hörde jag denne heller då jag hade mina hörlurar på. Slaget träffade på vänster baksida om huvudet, det svartnade för mina ögon men jag kände ändå den kalla hårda asfalten mot mina knän när jag föll ner. Hörde och kände hur mitt näsben krossades och mitt ena ögonbryn sprack upp när resten av min kropp föll ner i backen.
Trots att jag inte kunde se eller röra mig så var jag ändå vid fullt medvetande och kände hur blodet rann från mitt huvud, näsa och ögonbryn. Mina drömmar rann ut tillsammans med mitt blod och jag visste att om jag inte steg upp så skulle det snart vara försent.
Jag vet inte hur det gick till men jag fann mig efter en stund ute i en skog bortanför vägen. Det var iallafall vad jag trodde, jag hade förlorat all form av orienteringsförmåga. Som av en naturlig känsla så började jag att ta av mig kläderna och kände den kalla mjuka marken ta emot mig. Jag hörde hur maskarna och de andra småkrypen började krypa upp ur jorden för att ta del av den festmåltid som nu serverats.
Maskarna var kalla och slemmiga men dom var ihärdiga och tog sig in min kropp medans skalbaggarna var mer hårdhänta. Dom arbetade alla metodiskt och snabbt, jag skulle snart vara ett med jorden igen. Jorden som en gång gett mig liv, gav jag nu tillbaka mitt liv till.
Jag hade ingen aning om vem som slagit mig i huvudet, skulle aldrig få reda på det heller och inte brydde jag mig där jag låg i skogen med miljoner små kryp som nu festade på min kropp. Märkte att myrorna hade hittat mig för deras vassa små käkar och deras små ben kröp ihärdigt över min kropp. En del av myrorna slogs med dom andra små krypen. Dom ville inte dela med sig av maten, det var som om dom trodde att dom aldrig skulle få äta igen.
Det gjorde inte ont och det var inte obehagligt, men inte heller var det skönt utan jag bara låg där vid fullt medvetande utan några som helst känslor...nej, det var inte helt rätt. Jag kände mig för en gångs skull tillrätta med mig själv, jag hade tillslut hittat min mening med livet och livet var snart slut för min del. Men inte var jag ledsen för det, för jag hade som sagt hittat meningen med livet.
Av någon anledning så angrep dom inte mina ögon eller öron och det var jag tacksam för, då kunde jag följa hela förloppet. Att se hur dom åt bort mina fötter och armar var facinerande, som alla gånger man sett på National Geographic Channel men nu fick man uppleva det själv i verkligheten.
Jag fick den där känslan av att någon betraktade mig så jag vände sakta på huvudet åt höger och där, långt borta såg jag en siluett av en människa. Iallafall så trodde jag det, det kunde ju lika gärna vara ett träd, en buske eller vad som helst. Varför skulle någon stå och betrakta mig på avstånd och inte göra något åt det som långsamt hände mig?
Det var svårt att hålla fokus med alla kryp som ivrigt kröp över mina ögon, som girigt slet i mina kinder och i mina läppar så jag fick stänga ögonen om så bara för ett ögonblick.
Men när jag öppnade ögonen igen var siluetten borta.
Hade jag sett fel, eller var det verkligen någon där? Jag visste att jag aldrig skulle få veta svaret, dels för att jag aldrig mer skulle kunna resa på mig igen och dels för att jag inte ville heller då jag funnit min plats i myllan i det som vissa kallar liv.
Jag hade ingen aning om hur länge jag låg där i skogen, jag såg aldrig till någon annan människa och hörde aldrig någon gå förbi. Kanske hade jag krypit så långt ut i skogen att ingen människa befann sig där mer än denne verkligen behövde. Jag tittade ner på min kropp och såg att det som en gång varit, nu mest bara var skinn och ben. Här och där hängde bitar av mitt kött och blod och det fick mig återigen att fundera på hur länge jag legat där.
Vad jag vet så tar det flera år för maskar och andra kryp att ta sig igenom en människokropp. Hade jag legat där så länge redan? Det kändes mest som kanske en timme eller två. Känslan av att någon iaktog mig återkom efter en stund igen och jag vred ännu en gång på huvudet åt höger och mycket riktigt så fanns siluetten där igen, fast denna gång så tyckte jag att denne var närmare än sist.
Nu var jag helt säker på att det var en människa. Jag vet att personen som stod där borta såg att jag såg denne, och jag vet inte om det var krypen som än en gång kröp över mig men jag tyckte mig se att ögonen glimrade till i mörkret och jag tyckte mig kunna se att personen log.
Vem var detta som bara stod där och såg på? Och hur visste han eller hon att jag var där?
Jag tittade upp och såg att det var fullmåne, det var en stjärnklar kväll och en ljummen bris blåste sakta igenom skogen där jag låg med alla små krypen som fortfarande ivrigt åt sig igenom mig. Helt plötsligt så jag en stjärna falla på himlen och jag önskade...
╔════════════════════╗
End Of Line Dillinger
╚════════════════════╝
